Sån fin body vart det. Bilden är dock googlad.

Sen hel lila filligar till. Lite strumpor vart de med, i ull. Ett par tunnare från Nowali, och två par från Intersport.

Visst, ullet kostar en del. Men vi ser det som att med de på sig klarar hon sig hela vintern, kroppen reglerar allt själv, och hon kommer hålla sig varm. Säljer vi de sen får vi typ pengarna tillbaka. Igår höll hon temperaturen helt perfekt, inga kalla fötter alls eller nått.

Anledningen till att jag gråter när ingen ser är...

1 november plusade vi, då hade mensen varit sen i ungefär 10 dagar. Jag visste redan innan att det skulle bli ett plus. Mådde illa, och höll på spy varje morgon på jobbet. Lyckan var total. Athida skulle få bli storesyster.
Vi bestämde att vi inte sägert något till någon förrän julafton, genom att ge hela släkten den gåvan på en gång.

Jag började småblöda lite i v 8. Vilket jag även gjorde med Athida. Ringde in till kvinnokliniken, men nej då man får absolut inte komma in på kontroll, det är heeeelt normalt. Slutade blöda, en vecka senare kom det lite mer igen. Men gav sig det med. Kom bara när jag var på toa och torkade mig. Oron fanns där hela tiden. Det kändes inte som med Athida. Ändå så tänker man hela tiden framåt, de kommer gå bra. Vi kommer få en bebis till semestern. 24/11 kom det en liten liten klump. Ringde in till kvinnokliniken igen, för tredje gången och förklarade att jag skulle åka på kryssning och inte kommer kunna kontakta en läkare, jag behövde en tid nu för de är inte bra.
Fick en akut tid på kvinnokliniken. Träffade en trevlig överläkare som jag även hade kontakt med under komplikationerna med Athida.

Fiick göra undersökning och vul. Det fanns inget hjärtljud. Det var ett missfall på gång. Jag skulle alltså bara vänta på att det skulle stötas ut ur kroppen av sig själv, eller välja att ta abortpiller eller återbesök för att se hur det ska lösas. Abortpiller vägrade jag. Fick en ny tid, som var idag. Och sen hem och vänta.

Tårarna rann, från och med att hon sa att de inget fanns något hjärtljud, och sen direkt när ingen ser. Måste vara stark framför Athida, hon får inte se att jag mår dåligt, då går oron över på henne.

Åkte på kryssning, vilket säkert andra människor skulle struntat i, resan var bokad sen länge, och det var ingen garanti att det skulle hända nå. För att glömma sorgen för några timmar drack jag drinkar. Givetvis ahde jag planerat att vara nykter och hade kommit på bra undanflykter. Men nu kändes det som allt sket sig, log på utsidan och skrek av smärta på insidan. Vi blir inte tvåbarnsföräldrar nu.

Under resan kom det mer och mer blod, och även hinnsäcken kom ut. Även om de var jobbigt att vara på en resa undertiden, var de även skönt att ha vänner omkring sig, hemma hade jag deppat ihop totalt.
Hade konstant kraftig mensvärk och blödde rejält.

Idag var det återbesök, fick även nu träffa en läkare från "förrut". Vaginala ultraljudet visade att livmodern var tom, kroppen hade skött hela missfallet själv. Behövs alltså ingen skrapning eller något.
Ganska skönt bara de, även om allt är sjukt jobbigt.

Även om jag vet att jag måste gå vidare, man kan inte "hänga" upp sig på ett missfall, det kommer fler chanser. När vi vart gravida med Athida tog de ca 20 månader utan skydd. Och även nu tog de lika länge. Vi har ju inte haft skydd sen hon föddes.

Jag blir så jävla ledsen över att folk som inte vill eller tar hand om sina barn minsann kan skaffa hur många som helst hur lätt som helst. Men när jag väl blir gravid så klarar det sig inte. Livet är hårt och jävligt orättvist.