Tårarna rinner.
Anledningen till att jag gråter när ingen ser är...
1 november plusade vi, då hade mensen varit sen i ungefär 10 dagar. Jag visste redan innan att det skulle bli ett plus. Mådde illa, och höll på spy varje morgon på jobbet. Lyckan var total. Athida skulle få bli storesyster.
Vi bestämde att vi inte sägert något till någon förrän julafton, genom att ge hela släkten den gåvan på en gång.
Jag började småblöda lite i v 8. Vilket jag även gjorde med Athida. Ringde in till kvinnokliniken, men nej då man får absolut inte komma in på kontroll, det är heeeelt normalt. Slutade blöda, en vecka senare kom det lite mer igen. Men gav sig det med. Kom bara när jag var på toa och torkade mig. Oron fanns där hela tiden. Det kändes inte som med Athida. Ändå så tänker man hela tiden framåt, de kommer gå bra. Vi kommer få en bebis till semestern. 24/11 kom det en liten liten klump. Ringde in till kvinnokliniken igen, för tredje gången och förklarade att jag skulle åka på kryssning och inte kommer kunna kontakta en läkare, jag behövde en tid nu för de är inte bra.
Fick en akut tid på kvinnokliniken. Träffade en trevlig överläkare som jag även hade kontakt med under komplikationerna med Athida.
Fiick göra undersökning och vul. Det fanns inget hjärtljud. Det var ett missfall på gång. Jag skulle alltså bara vänta på att det skulle stötas ut ur kroppen av sig själv, eller välja att ta abortpiller eller återbesök för att se hur det ska lösas. Abortpiller vägrade jag. Fick en ny tid, som var idag. Och sen hem och vänta.
Tårarna rann, från och med att hon sa att de inget fanns något hjärtljud, och sen direkt när ingen ser. Måste vara stark framför Athida, hon får inte se att jag mår dåligt, då går oron över på henne.
Åkte på kryssning, vilket säkert andra människor skulle struntat i, resan var bokad sen länge, och det var ingen garanti att det skulle hända nå. För att glömma sorgen för några timmar drack jag drinkar. Givetvis ahde jag planerat att vara nykter och hade kommit på bra undanflykter. Men nu kändes det som allt sket sig, log på utsidan och skrek av smärta på insidan. Vi blir inte tvåbarnsföräldrar nu.
Under resan kom det mer och mer blod, och även hinnsäcken kom ut. Även om de var jobbigt att vara på en resa undertiden, var de även skönt att ha vänner omkring sig, hemma hade jag deppat ihop totalt.
Hade konstant kraftig mensvärk och blödde rejält.
Idag var det återbesök, fick även nu träffa en läkare från "förrut". Vaginala ultraljudet visade att livmodern var tom, kroppen hade skött hela missfallet själv. Behövs alltså ingen skrapning eller något.
Ganska skönt bara de, även om allt är sjukt jobbigt.
Även om jag vet att jag måste gå vidare, man kan inte "hänga" upp sig på ett missfall, det kommer fler chanser. När vi vart gravida med Athida tog de ca 20 månader utan skydd. Och även nu tog de lika länge. Vi har ju inte haft skydd sen hon föddes.
Jag blir så jävla ledsen över att folk som inte vill eller tar hand om sina barn minsann kan skaffa hur många som helst hur lätt som helst. Men när jag väl blir gravid så klarar det sig inte. Livet är hårt och jävligt orättvist.
Stackare! Usch, så jobbigt, och tråkigt =( Hoppas ni får bli gravida snart igen. Ta hand om dig
Åå vännen :( Jag vet ju hur gärna du vill ha fler barn. Och det kommer du att få! Men det var inte rätt tid enligt din kropp just nu.
Ta hand om er hela familjen och slappna av, så kommer det glada nyheter sen :)
Kram
Men usch vad jobbigt :( Tycker du är stark som berättar det!
Känner igen det där med att det tagit tid att bli gravid, sen vi träffades 2003 har vi aldrig haft skydd... Efter 26 månader blev Becca till... vet hur frustrerande det kan vara. Det är inte bara att "skaka lakanen" som svärfar jämt sa...
Håller tummarna för att det går vägen för er snart, när ni känner er redo igen, kram
Vännen..
Tack för ditt inlägg hos mig.
Det är som du skriver.
Livet är hårt och inte alltid så rättvist.
Håller med dig..
O det är lätt att saga att det är bara försöka igen.
Så lätt är det inte alla gånger.
Tänker på dig och jag finns för dig..
Kramis
Min älskade vän! förstår att du mår jätte dåligt men du borde få höra hur duktig och bra mamma du är! Du vet att DU är min förebild som mamma! Du är en super duktig mamma som gör allt för din underbara dotter, en dag kommer ni få ett vackert litet syskon till Athida.
Glöm INTE att DU ÄR BÄST!
Men fy kära kusin. Tårarna rinner här hemma när jag läser detta. Vill bara skicka en styrkekram och säga att låt tårarna rinna, och läk tillsammans. Ni kommer få fler, det tror jag på!
Stor kram!!
Man får visst "hänga upp sig" en stund på ett missfall. Det är en enorm sorg och man måste få bearbeta allt och hinna sörja. Ta det bara lugnt och stressa inte över att bli gravid igen. Det gör bara att man blir att må sämre. Tro mig, jag vet..
Finns här om du vill prata..
Puss och kram
Hej Natta!
Vet precis hur du känner dig! Har ju som sagt varit med om 3 missfall själv! Och man känner sig fruktansvärt ledsen och tom! Framför allt så kände jag mig som världens odugligaste människa! Kan än idag bli jätte ledsen när jag tänker tillbaka hur det varit dom här 3 gångerna! Sista gången tog jag nog hårdast och blev sjukskriven ett antal veckor. Då skrapades jag på dagen 1 år innan Maja föddes! Fy!
Jag vet att det känns hopplöst och förjävlig och ORÄTTVIST! Men du kommer att ta dig igenom det här och få fler barn! Och viktigast av allt... GRÅT GRÅT OCH GRÅT för det underlättar en liten aning i sorgarbetet! Jätte många kramar från mig och jag ska hålla alla tummar och tår att du snart kommer att få en liten bebis till!!! Ta hand om varann!!
vi vet hur jävligt det känns och önskar alla att det gått vägen denna gång också, är så glad att vi har Athida i all denna sorg..våran (eran ) solstråle och förr eller senare kommer det flera strålar.
Stor kram till dig!
stackare :( vad hemskt, men du får se det som att de var något fel och därför blev det så, även om de är svårt att tänka så, athida kommer få bli stora syster en dag :) och att de tog lång tid nu har säkert med amningen att göra, din ägglossning är säkert helt annorlunda, testa med ägglossningstester :) KRAM!!!!!
usch! nej jag kommer minsan aldrig ta något för givet igen. det här har varit det värsta jag varit med om!
men man får försöka se framåt ändå!
missfall händer ju av en anledning...tyvärr
kram på dej!
<3 Massor med kramar! Jag beklagar verkligen, ta hand om varandra!
Åh jag fick tårar i ögonen när jag läste. Livet är som du säger orättvist på många sätt och vis. Men jag vill önska er all lycka i framtiden, och jag hoppas verkligen att du mår bättre snart.
