Natten från helvetet hade vi.
Strax innan kl 00 vaknade Athida, totalt borta och bara skrek. Skrek så hon nästan spydde. Vad vi än gjorde var allt fel, vi fick inte röra henne, då slogs hon, hon skulle inte ha välling, inte snuttis. Inte ligga i vår säng, inte i sin, inte gå runt. Inte se på tv, inte lampan på eller av. Allt var totalt fel.

Efter två timmar satte jag mig och bara grät. Något var ju fel. Hon sa att hon inte hade ont, men ändå skrek hon konstant, och var tyst max 10 sekunder emellan åt.
Ringde in till 1177 och frågade vad vi skulle göra. När inget hjälp på över två timmar är man totalt slut i huvudet och undrar verkligen vad man gör för fel.
1177 tyckte vi skulle åka in på en gång om hon inte lugnade sig. Även sköterskan i telefon försökte prata med Athida men sköterskan hörde ju att något var fel. Skriket var liksom inte normalt.

Vi gav det 30 minuter och sa att om hon inte somnat då eller lugnat sig så åker vi in.
Hon somnade i uttmattning, Niclas lade sig på soffan och Athida och jag i vår säng.

Hon vaknade några gånger och skrek till men kunde somna om relativt fort.
Imorse skulle vi åka till stan en sväng och handla, och då startade de igen. Hon var helt borta och bara skrek.
Ringde 1177 som tyckte vi skulle åka in på nytt. Bara för att se om hon har ont någonstans.

Läkaren kollade urinen, öron, hals och klämde på henne.
Och inget var fel. Det han kunde säga var att hon var lite rödare än normalt i halsen, men inget som var smittsamt och farligt. Och utöver de vi sa trodde han bara det var Nattskräcken.
Men den borde inte komma på dagen ju sa vi åt han. Men han kunde ju inte se något som var farligt eller så så vi åkte hem.

Så, hej Nattskräck. Välkommen tillbaka, och jag hoppas den försvinner igen.
Precis när sömnen börjat bli okej och under kontroll kommer världens bakslag.
Kan vi få sova någongång?