Den är graviditeten är inte alls lika som Athidas. Med Athida kan jag aldrig minnas att jag var så där super orolig och undrade om vi verkligen ska få nå barn osv. Nu är de helt annat, dagligen känns de som man oroar sig för något.
Sparkarna kommer mer sällan, oavsett om man buffar eller inte. Kvällarna brukar de vara ganska aktivt.
Men sen sanning och konsekvens kom på tv blir de mer oro.

Bebis är såpass stor att den förmodigen skulle överleva en förlossning. Men ändå.
Tror mycket de är för att Athida förstår så mycket, skulle något hända vet man inte hur man skulle förklara det liksom.

Allting är iallafall färdig inhandlat tills liten kommer. Nästa vecka är de bm besök igen, och glukosbelastning.
Ska be om moderskapsintyget då med, hon måste ha glömt och skriva ut de åt mig.
Sen ska förlossningsbrevet skrivas ut så de finns färdigt i mappen tillsammans med utskriften från klara verksamheten.

Lilla bebis, att göra mig så rädd...