Vart jag en går in så finns det där känns det som. Om det är en blogg eller facebook.
Det kommer på en. Så nära.

Det var snart 4 månaders sen. Men ändå gör det så ont ibland.
Jag är så lycklig över att jag har Athida och Niclas. Men ändå är det ingen som förstår.
Ska man ha så ont i hjärtat fortfarande? Ser någon och tänker det där skulle vara jag.
Varför skulle de hända just oss? Varför, något jag frågar mig hela tiden känns det som.
Vad var fel? Varför vart det så?

Och varför kan det inte bara bli så nu för. Varför funkar det inte? Är det för att jag vill?
Det går inte att tänka nej, jag vill inte. När det är i stort sett allt man vill.
När man hela tiden blir påmind om det som skett, och folk som påpekar på ett fint sett att det är kanske dags.
Vad fan ska jag säga? Ja, jag vet, men jag kan inte bestämma vad som ska ske?
Får nog höra det minst en gång i veckan att det är kanske dags? Det vet jag för i helvete, jag vill inte mycket annat än just det. Men det hjälper inte. Vad ska jag göra åt det?
Hur mycket jag än vill så verkar det inte hjäpa.

Utan att jag tänker på det brinner det i ögonen, och tårarna vill ut. Det verkligen brinner tills jag känner att det blir blött i ögonen. Då först släcks känslan, men den tar inte bort känslan inom mig. Den ligger där och skaver hela tiden. Tror det ligger mer på för att de inte skulle varit länge kvar.

Varför?