Igår kom Camilla hit. Och varje gång vi träffas, vare sig Athida är med eller inte känns de som man går på högstadiet igen. När Athida somnade drack vi lite vindrinkar och hade de allmänt trevligt.
Snackade nog till halv 1 inatt. Låg och pratade i sängen och bara fnittrade.

Det är helt sjukt. Camilla och jag lärde känna varann när vi började 7:an. Typ si så där 7-8 år sen. Och även om vår vänskap har varit upp och ner, och de kan ha gått månader som vi inte träffats eller knappt pratat med varandra. Men när vi väl träffas är de som att de var igår vi sågs. Och de blir aldrig så där pinsamt och tyst som de annars lätt blir.

Camilla är nog den person som jag verkligen kan berätta allt för. Spelar ingen roll hur sjukt eller konstigt någonting är. För hon förstår alltid. Så underbart med en sån vän! På riktigt! ♥