Athida är ett barn som verkligen kräver extrem närhet. Speciellt nu sen vi låg på sjukhuset. Flera gånger per dag kommer hon upp i knät och bara sitter, försöker man lägga ner henne på golvet så drar hon upp benen som en liten apunge. Och verkligen vägrar gå ner.

När man sen ska lägga henne på kvällen lägger vi oss brevid henne i sängen. Och förrut har hon alltid bara grävt ner en hand i varje armhåla på mig. Men nu klättrar hon upp och lägger sig med sitt ansikte mot mitt, och sen ner med händerna i armhålorna. Och sen ska hon somna så. Har man tur kan man lägga ner henne innan hon somnar så hon somnar själv och sen smyga ur hennes rum. Men sen vi kom från sjukhuset har hon vaknar konstant på kvällarna och kan inte ligga själv. Utan de blir gallskrik.

Förmodligen är de väl för att vi var så extremt nära varandra på sjukhuset. Liten säng, där vi samsov. Och är man sjuk sitter man i knät. Får väl se hur länge de tar innan hon blir sitt "vanliga" jag. Det är de som är så drygt, när ena saken faller på bra plats i rutinerna så blir hon antinge sjuk eller får tänder, och då blir de knas igen. Och så håller de på fram och tillbaka.