Det är såna här gånger jag verkligen känner hur mycket jag saknar Niclas.
Athida sover, katterna sover, och jag sitter uppe hela ensam och har tv:n på som biljud.
Det är ju torsdag idag, så Niclas borde ringa om de får komma hem från fält någorlunda tid. Annars ringer han nog innan han åker hem imorgon. Förhoppningsvis får han komma hem lagom i tid. Några extra timmar gör så sjukt mycket. Och de värsta är att han kanske ska vara borta hela helgen med. Det vet jag inte än.
Längtar verkligen tills han är hemma igen, så man kan krypa upp brevid varandra i soffan och titta på tv tillsammans. Men nu är de faktiskt inte länge kvar alls. 9 månader har gått, och nu är de mindre än 2 månader kvar. De som är så pissigt drygt är att man inte ens kan ringa och bara säga hej när man känner för de.
För nu i fält har han inte telefonen med sig, så nu pratar vi på måndag morgon och sen oftast inte förrän fredag. När han var i Bålsta kunde man ringa i stort sett när som helst och iallafall prata en snabbis. Men inte nu. Samma sak när han jobbar, är så skönt ibland att bara ringa och höra hans röst liksom. Men nej.

Hoppas de kommer hem ikväll!

JAG VILL HA HEM MIN MAN NU! ♥ (och nej vi är inte gifta, men han min man ändå :D)