Förlossningsberättelse. Vart lite långt.

Fredagen den 2/1 klockan 07:37 vaknade jag av att de kändes blött mellan benen och ner mot lakanet, tänkte först att de måste vart lite rester från färdknäppen kvällen innan, men gick på toa och tvättade av mig och tillbaka i sängen. Efter en stund rann de till ännu mer så jag satte mig i sängen och kände då hur de sipprade. Gick då på toa ytterligare en gång och såg att de var slem blandat och vattnigt. Gissade direkt på att de var slemproppen. Tog på en binda och gick och lade mig igen, men kunde inte somna om, tänkte att om vattnet gått nu måste de vara ganska nära tills det är dags för lilltösen att komma ut. Fast jag hade inga värkar alls.

Ringde in till förlossningen och fick komma in på kontroll. CTGn var bra och fick tid nästkommande dag klockan tio. På lördagen alltså. Men under natten till lördagen fick jag lite värkar, kom med några minuters mellanrum, men innan morgonen hade kommit så hade allt avtagit. In på ny kontroll, CTGn var bra den nu med, så fick tid för kontroll på söndagen igen, och då skulle de även bli en igångsättning om inget skedde.

Natten mot söndag hade jag en del verkar, inga direkt regelbundna. Utan kom med 8-4 minuters mellanrum. Så ringde in till förlossningen vid halv tre på natten, men det yckte jag skulle stanna hemma ett tag till om jag klarade de. Satte på en film och kunde somna till slut med värmeflaskor mot magen.

På söndag morgon åkte vi in mot förlossningen med all packning, i tron att jag skulle bli igångsatt. Men i bilen hade jag värkar med 4 minuters mellanrum. Helt regelbundna.

Kom fram och fick komma in i en förlossningssal på en gång när de såg vilka värkar jag hade, och nu kollade de hur mycket öppen jag var. Trodde de skulle säga en centimeter, men hon sa fem. Äntligen lite som har hänt. När klockan var runt tolv hade jag fortfarande inte öppnat mig något mer så de satte i värkstrimulerande dropp så de skulle hända något. Men när klockan var tre hade jag bara öppnat mig en centimeter till så jag sa åt dom att höja droppet. Och det gjorde dom, till det dubbla. Nu började det göra lite ont, värkarna kom tätt och varannan gjorde super ont. Bad om att få lustgas, så de kopplade in den på 50/50. Och det hjälpte ganska bra i de små värkarna, men när de större och ondare kom gjorde det ont.

Bad till slut om att få EDA så barnmorskan ringde på en narkosläkare. Men under tiden hon ringde insåg jag att jag måste krysta och det är nu. Barnmorskan kom in och kände och sa helt riktigt. Och jag svarade i all hets det vet jag väl. Jag ska ju föda barn nu.

Så det var bara att slopa bedövningen och börja krysta. Klockan var nu runt 17:00. Krystade på bra i värkarna och var helt borta emellanåt. 17:37 kom Athida ut i v 39+0. Som en lila lång bebis började hon skrika för fullt på en gång. Fick upp henne på bröstet och tårarna sprutade. 17:44 krystade jag ut moderkakan, som var hel och fin. Och barnmorskan kände på livmodern som hade dragit ihop sig jätte fint. Vart sedan sydd invändigt med två stygn p.g.a en bristning.

Athida vägde 3300 gram och var 51 cm lång. Och med ett huvudomfång på 33.

Efter en stund ville jag gå på toaletten för att kissa, så fick hjälp upp och satte mig på toan, det ända jag hör då är sploch och hör hur de ramlar ner flera stora blodklumpar i toaletten.

Det nästa jag vet är att jag blir upplyft från golvet och i huvudet hade jag massor av konstiga tankar, vad det var nu minns jag inte. Men vet ett tag inte vart jag är.

Blir lagd i sängen och nerfälld med huvudet, för blodtrycket var lågt efter att jag svimmat.

Fick sedan in ibumetin och alvedon för eftervärkarna som gjorde bedrövligt ont. Och fick sedan vätskeersättning och sammandragande dropp.

Vart sedan uppkörd till avdelning 86. Eftersom att jag svimmat fick vi inte komma till familje bb. Har ingen aning om vad klockan är, men har sådana eftervärkar att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. En sköterska kom in och såg vilka eftervärkar jag hade och kopplade att något var fel, eftervärkarna kom med max 4 minuters intervall, och gjorde mer ont än de vanliga värkarna. I och med att jag hade så här kunde jag inte ha Athida, utan Niclas och mamma fick ta hand om henne.

Det sammandragande droppet droppade på för fullt, vilket sköterskan sänkte i tron att de skulle mildras, vilket det inte gjorde, utan jag hade så ont att jag skrek rätt ut emellanåt. Och då var jag ändå helt tyst under hela förlossningen i stort sett.

Fick 2 mg morfin och vart helt borta, kände mig som förlamad. Men direkt när de tog på magen gjorde de ont i alla fall. Fler och fler läkare kom för att kunna se vad som var fel. Men ingen verkade ha någon direkt aning från början. Nu kopplade man även in kateter. Blodtrycket sjönk till strax under 80, vilket resulterade att jag fick som krampaktiga frysning anfall. Låg och skakade i sängen och kunde inte sluta. Frös som bara den, och hur många filtar jag än fick blev det inte bättre. Efter varje tryck på magen sa rann de massvis med blod ur mig. Enligt sköterskorna förlorade jag cirka två liter blod. Vilket resulterade i att mitt hb värde sjönk ner till 72.

Vart nerkörd till förlossningen igen för att de skulle kunna göra en gynundersökning. Och med tanke på hur ont jag hade, och hur öm man är efter en förlossning var det inget att se fram emot.

Fick 2 mg morfin till, och det hjälpte knappt. En barnmorska tryckte allt hon kunde på magen och ut flög det ordagrant 600 gram med levrat blod. Läkaren började göra gynundersökningen men kunde inte se något konstigt, livmodern hade dragit ihop sig som den skulle.  Magen var så öm, och ingen bedövning hjälpte alls. Fick ligga kvar i förlossningssalen och var femtonde minut kom barnmorskan in och klämde på magen. Hade vi det här laget knappt kunnat försöka amma Athida för varje tag hon sög högg som knivar i livmodern. Men hon fick ligga bredvid mig så gott det gick. Efter några klämningar på magen började blodet ta slut. För de som kom ut var sådant som lagt sig i ett veck i slidväggen. När klockan var runt sex på morgonen fick jag åka upp till avdelning 86 igen. Och där konstaterade man att jag var för dålig för att kunna ligga kvar ensam, trots att det är en avdelning för mammor enbart. Niclas fick alltså ligga kvar och ta allt ansvar att det gick bra med Athida. Och innan Athida kom hade Niclas aldrig burit en bebis. Och så duktig som han är med henne, det gör mig helt lycklig. Han är en pappa ut i fingerspetsarna.

När klockan var runt halv åtta på måndag morgon åkte mamma hem, och jag, Niclas och Athida vart kvar. Jag kunde inte röra mig, kunde varken sitta, stå eller ens tänka tanken på att gå. Fick smärtstillande konstant.

På måndags eftermiddagen var jag tvungen att försöka gå, och de tog både personal och tid att ens kunna få upp mig ur sängen. När jag reste mig upp kändes det som jag skulle föda igen, ur ramlar en klump stor som en potatis, var bara tvätta och sedan tillbaka till sängen. Niclas fick hämta allt som behövdes. Fick fortfarande alvedon och ibumetin var fjärde timme.

Efter trycket på magen när allt de levrade blodet kom ut kändes allt mycket bättre, även om jag hade ont. Fick även två påsar med blod p.g.a hb värdet.

Kunde nu amma Athida lite mer, även om sammandragningarna gjorde ont så var det ett måste. Barnet behövde mat. Och flaskan var inte ens en tanke.

På tisdagen tyckte sköterskan att katetern skulle kopplas bort för att jag skulle kunna komma upp ur sängen mer, tarmarna behövde börja arbeta och hitta tillbaka till sin plats i magen.

Fick duscha, och de var första duschen sedan förlossningen, var underbart att få tvätta av sig alla gamla blodrester och allt svett. Kände mig verkligen som en ny människa efteråt. Fick katetern bortkopplad och urineringarna fungerade som de skulle, och kunde nu börja gå mer och mer själv. Niclas vart hemskickad p.g.a jag var så pass bra jämfört med igår. Och att det var många mammor på ingång. Och kvar ligger jag, och har ingen aning om när vi blir utskrivna.

Kommer inte ihåg allt som hände efter förlossningen, utan får se när journalen kommer efter återbesöket hos ordinarie barnmorska vad som egentligen hände.

Skulle gärna föda barn igen, för den smärtan var inte ens hälften så jämförbar med hur jag mådde efteråt.