Jag må vara först föderska och orolig. Men igår ville inte Ärtan sparka alls hur mycket jag än buffade på magen.
De lilla man kände var liksom inte som sparkar, kunde lika gärna vara tarmrörelser så att säga.
Så vid kvart i elva på kvällen efter att ha bufflat över en kvar utan gensvar ringde jag sjukvårdsupplysningen.
Som genast kopplade mig till förlossningen. Barnmorskan där ville att jag skulle komma in på en gång. För att se att allt var som de skulle. För orolig var jag.
Resan in till sjukan var den jobbigaste någonsin. Fick träffa en läkare på en gång. Som gjorde ett ultraljud.
Och hjärtat tickade på precis som det skulle. Alltså hade Ärtan bara legat mot ryggen och sprattlat.
Men läkaren tyckte att det var bra att vi kom in.
Jag må vara orolig, men som sagt hellre de säkra före det osäkra.

Älskade lilla Ärta, skräm inte mig så där mycket. ♥