Livet vore bra mycket lättare.
typ som när man gick i sjuan-åttan. allt var så lätt så.
när man fick gå på virsboskolan, alla lärare var bäst, inte massa läxor jämt.
och det bästa var att man hade sina bästa vänner där då.
nu går man i olika skolor i olika klasser och hälften umgås man inte ens med.
vilket är synd, nu har alla blivit "vuxna" skaffat karlar, och det har jag med.
Ångrar inte att jag och niclas träffades för fem öre, även om det låter så.
men när man var singel,  "yngre" och inte hade några problem och man hade sina bästa vänner där var allt så jävla perfekt.

fick ett sms av min bästa vän Camilla här omdagen. och hon skrev precis hur bra allt var då.
det är bra nu med, men då, när vi båda var singlar, när vi sov hos varandra jämt, och vi hade hur kul som helst, JÄMT. man längtar liksom tillbaka till den tiden lite, man tänker på allt som var kul då. som inte går att göra om så kul nu. hur man en skulle göra så går det ju inte.

nu känns det som man vart värsta djup, men jag tror inte att det bara är jag som känner så här?
att man kan längta tillbaka till andra saker även om man ahr det bra nu.
visst har en sambo som inte vill samma saker som mig, men nog fan älskar jag han för det. även fast vi tjaffsar då och då. men men, det är väl så livet är när man börjar bli "vuxen"?